Vår? Ja, i mitt sinne.

Varför blir det alltid så här, varje år? Man (läs jag och säkerligen några med mig) tror att våren ska komma direkt efter nyår. Att det ska bli ljust på kvällarna, fåglarna ska kvittra glatt och hemmet ska fyllas av härliga vårblommor. Att man (återigen jag, men troligtvis även några fler) ska slippa långkalsonger, livsfarligt hala cykelbanor och envisa julgransbarr i fötterna. Jag har ändå levt i detta land i snart 36 år och jag borde ha lärt mig att efter den härliga julen återstår åtminstone två månader av vinter. Nästan tre, för mars går inte direkt att lita på vad gäller allt det våriga.

Jo, jag vet. Självklart har jag lärt mig av erfarenhet och om inte det skulle räcka så är jag till på köpet geografilärare och besitter därmed vissa kunskaper om klimat. Jag är fullt medveten om att det är mitt i smällkalla vintern. Men det är nog så att hoppet och känslan helt överlistar förnuftet i den här frågan. För efter att ha slirat ner på stan i en mindre snöstorm går jag och köper vita små underbara pärlhyacinter och tror att de kan få isen att försvinna. Bah! Fast härligt är det att titta på de små knopparna och drömma om ljusare tider...

 

 

Ett fint vårgrönt band runt vasen så kan jag lura vem som helst att det är april!