Inte världens bästa söndag precis...

Den här dagen kommer inte gå till världshistorien som Den bästa söndagen. Det är väl i och för sig ganska få söndagar som kvalar in där... Men för att beskriva den lite kort: Rätt trött efter en natt bredvid en varm, hostig 5-åring, duggregn ute, en alldeles för sorglig bok att fördriva tiden med och smådeprimerad efter ett besök i ett själlöst shoppingcentrum på jakt efter vårskor. Jag hittade i och för precis såna skor som jag ville ha, men dessa shoppingscenter helt utan charm gör mig inte på gott humör. I så stor utsträckning som möjligt så åker jag ner på stan och handlar för att gynna affärerna där, så att inte centrum dör på grund av de hiskeliga köpladorna i stans utkant. Men idag vann vädret över mig och jag tog bilen till en av dess för att där kunna gå inomhus. Lite besviken på mig själv är jag allt.

Inte blev upplevelsen bättre av att det i princip var omöjligt att hitta riktigt bra fikabröd till eftermiddagens (heliga) fikastund. Det var butiksbakat och Delicato så långt ögat nådde. Jag som älskar sötsaker kan helt klart sätta i mig dessa också utan att klaga allt för mycket, men en riktigt smörig bulle från Forsa hembageri slår det mesta. Jag vill uppmuntra dessa människor som satsar på genuint hantverk och kvalitet. Inte på människor som slänger in frysta, massproducerade bullar i en stor ugn.

Eftersom denna söndagen alltså inte kvalar in som historiens bästa, drömmer jag mig tillbaka till en som helt klart är i topp-fem: en solig vårsöndag i New York för fyra år sen. Jag kan riktigt känna doften från den varma asfalten och de vita körsbärsblommorna! Inom en snar framtid finns doften i min hemstad. Bestämmer jag.

 

 

På våren gillar jag uppenbarligen pasteller

Snön är nästan helt borta och förkylningen är på väg in. Februari. Jag uppskattar att snön försvinner. Behöver inte alls ha den för långa skidturer, dagar i pulkabacken eller utflykter på långfärdsskridskor. De där sakerna är liksom inte alls mina grejer. Så nu njuter jag av takdropp, fågelkvitter och något ljusare kvällar. Jag drömmer om sneakers, varm sol och ljusgröna knoppar. Och ja, jag är fullt beredd på ett bakslag i form av snöstorm och tjugo minusgrader. Detta är Sverige och jag är luttrad.

Men nu är nu och just nu är våren på väg. Det betyder uppenbarligen att jag börjar gilla pastellfärger. Samma visa varje år.

 

Det där med förkylningen hanterar jag genom en kombination av hängivelse (massor av te, varma tofflor och vila) och ignorans (köra på som vanligt eftersom jag är en något för rastlös person för att bara ligga och vila).

 



 

Mammor

Gårdagskvällen var en efterlängtad kväll med mina mammavänner. Uttrycket "mammamiddag", som F skrattar gott åt, är numera etablerat och eftertraktat. Vi är fem mammor, fyra från vår snart femåriga föräldragrupp och en vän som fått ansluta, då hennes föräldragrupp inte var lika trevlig som vår. Det som startade som trevande fikaträffar med våra småttingar och prat om framförallt sömn (barnen och vår egen) och mat, har nu utvecklats till vänskap och träffar både med och utan barn och pappor. Visst pratas det fortfarande om barnens sömnproblem, hopplösa könsstereotypa barnkläder och diverse toalettfrågor, men lika ofta om saker som inte alls har med barn att göra.

Mammamiddagen igår var precis så trevlig, god, härlig och ärlig som jag hade sett fram emot att den skulle vara. Men idag: trött och lite tung i huvudet. Inspirationen och kreativiteten är inte på topp. Jag lånar därför av en annan kvinna (och mamma) som uppenbarligen alltid har fina bilder, kreativt pyssel och mumsiga bakverk att leverera - Fräulein Klein. Hennes blogg är fylld av inspiration! För min del blir läsandet av bloggen också en välbehövlig uppfräschning av min tyska. (Kan man inte tyska räcker det gott att titta på bilderna).

 

Idag kom hösten. Gula löv som blåser runt, gråa moln på himlen och fågelstreck som går söderut. Äpplen lyser upp tillvaron.

 

 

Blomsterfägring för fjortisar

Ville egentligen bara säga hej! Idag började eleverna skolan och det blev ett helt annat liv där än det varit de två senaste veckorna när bara vi lärare funnits på plats. Ett bra liv! För att hälsa eleverna lite extra välkomna hade jag köpt dahlior på torget och satt i en vas i klassrummet. Hoppas alla 14-åringar uppskattar fina sensommarblommor lika mycket som jag! Svårt att veta liksom med 14-åringar eftersom de allt som oftast inte är så pigga på att lämna trevliga kommentarer till människor i dess omgivning :-) Men det hör ju liksom till. Jag som 14-åring var väldigt välartad, men skulle aldrig i livet kommit på att ge en komplimang till något som min lärare hade hittat på!

 

 

Att tänka olika

Nu är de allra flesta tillbaka från semestern. Man kan ju ha två olika inställningar till den nya vardagen utan sovmorgnar, långa fikastunder, slappande på stranden, grill och rosé. Antingen tycker man väldigt illa om att man inte längre har alla dessa saker och ser jobbvardagen som något stressigt, tråkigt och allmänt småhemskt. Eller så tycker man om förändringen, gillar att komma in i rutiner igen och att årstiden börjar förändras. Man känner sig stärkt av semestern och är redo att gå vidare.

De som tillhör den första kategorin har valt en annan inställning till livet än vad jag har. Det märks ofta i fler situationer än "komma tillbaka efter semester-tiden". De klagar ganska ofta över saker och ting. Lite trist kan jag tycka, dels för mig som tvingas höra på deras klagolåt, men framför allt för dem själva. Livet kan ju inte vara så kul för dem. Utan att bli alltför filosofisk vill jag bara dela med mig av ett citat som jag tycker är himla sunt. (Sen ska jag ärligt erkänna att jag inte i alla situationer lyckas tillämpa detta. Jag klagar också ibland.)

“I can't change the direction of the wind, but I can adjust my sails to always reach my destination.”

 

Det sammanfattar ganska bra hur jag försöker ta mig an livet. Vissa saker är bara som de är. Jag har ingen makt att förändra dem. Men jag kan förändra mitt sätt att se på dessa saker och därmed bli nöjd och lycklig.

 

 

Så istället för att få ångest över att sommaren snart är slut, att det blir kallare och mörkare och att det är lååångt kvar till nästa ledighet, så gläds jag något otroligt över en sån simpel sak som att jag nu kan köpa underbara buketter med solrosor på torget.

 

 

Att kunna se solen gå ner

Bor man i en stad ser man nästan aldrig horisonten. Det innebär att man aldrig ser en solnedgång. Eller en soluppgång heller för den delen. Här på Österlen bor vi mitt ute på ett fält. Åkrar så långt ögat kan nå. Här och där några "öar" med hus omgivna av vindskyddande träd. Jag låter ögat titta så långt det kan. Samma sak när vi är vid havet. Det är en rätt speciell känsla.

Nu när vädret har varit så fint har vi njutit av underbara solnedgångar med riktigt röda solar flera kvällar. Solnedgångarna gör sig inte lika bra på bild som i verkligheten (jag samlar de hellre som mentala bilder) men här är ett litet smakprov.

Bilder av en skolavslutning

Igår var dagen då eleverna på vår skola gick sin sista dag för läsåret. Skolavslutningar är alltid fyllda med så många olika känslor. Att något tar slut kan ju vara både bra och dåligt. Gårdagen var fylld med lite extra sorg för min del eftersom den klass jag har haft i tre år nu slutade grundskolan. Jag brukar inte vara så sentimental, men igår kom det faktiskt några tårar. En del elever kommer man extra nära, så är det bara, och att då inte få träffa dem mer, någonsin kanske till och med, gör lite ont i hjärtat.

 

En solgul bukett som jag gjorde till vår rektor.

 

Skolans aula strax innan den fylldes av elever, lärare och föräldrar.

 

När vi hade kramat eleverna en sista gång var det dags för en stärkande lunch för oss lärare - smörgåstårta. Jag älskar denna rätt och struntar fullständigt i att den är otrendig!

Ute och inne

En sån härlig långhelg det har varit! Helgen är i och för sig inte slut än eftersom det är lördag idag, men härligheten i form av soligt sommarväder verkar vara slut. Medan jag skriver detta väller gråa moln in över himlen. Härligt kan det ju vara utan sol, men det blir en varmare härlighet när den skiner!

Vi la trall förra helgen på vår uteplats. Det blev verkligen jättebra! S sa till och med att "Det är nästan som ett extra rum." Denna slitna fras som finns med i var och varannan inredningstidning så här års och som jag har lite svårt att förstå mig på. Jag hänger ju inte utomhus på samma sätt som jag gör inomhus. Det är en massa saker som inte alls går att göra ute på samma sätt som inne. Men efter att träplankorna kom på plats därute har jag lite mindre svårt att förstå uttrycket "ett extra rum". Däremot kommer jag aldrig skaffa utekök eller utedusch. Utedass ska vi inte tala om! För inte kommer väl den moderna svenska människan att gå så långt i sin utelängtan att hen frivilligt skaffar utedass om det inte behövs? "ryser vid tanken"

Vårt nyttjande av "det extra rummet" har sträckt sig så långt att vi åt middag där häromkvällen. Stort.

 

Även om vi nu vistas lite mer utomhus, så blir det inga överdoser. Man behöver ju inte alltid vara ute i naturen och rulla runt i den för att uppleva den. Lite hundkex och grässtrån i en vas inomhus funkar också bra. För mig i alla fall.

Det blommar!

Det är så grönt och härligt ute så jag nästan svimmar! Hur tusan står vi ut med den långa hemska vintern, egentligen? Det är ju så här det ska vara. Eller ja, så här plus en åtta, nio grader till, för 15 grader som det är nu, är lite för svalt i mitt tycke.

Det börjar spira i rabatterna också, där jag förra året gjorde vissa ändringar. Bland annat så planterade jag två härliga förgätmigej i den ena rabatten, men något snopet kan jag konstatera att bara den ena kommit upp i år. Vad hände där? Samma sak med ett långt gräs som jag planterade i det soligaste hörnet - det finns inte en tillstymmelse till gröna strån där. Det blir en ny sväng till handelsträdgården nästa helg. Nu i helgen vankas det nämligen bröllop!

Jag är både gäst och arbetare på det bröllopet, men det mesta av jobbet kan jag göra i förväg. Idag viker jag servetter till exempel. På fredag ska jag duka festlokalen och innan vigseln på lördag gör jag brudbuketten. Bilder kommer efter helgen!

 

Den här härliga buketten plockade F till mig i helgen. Jag blev både rörd och imponerad. Snygg kombination av färger och former! 

Målbild

Jag jobbar en del med målbilder. Har hört att det ska vara bra. Förresten inte bara hört, utan testat själv och känt att det fungerat. Jag lär till och med ut det till mina elever och det är svårt att göra utan övertygelse!

Tydligaste målbilden, och den som har fungerat allra bäst, var den jag hade inför F:s födelse. Jag, S och vår lilla nyfödda bebis hemma i soffan framför den öppna spisen (det var på den tiden vi bodde i en lägenhet med öppen spis - längtar tillbaka en smula). Så såg den målbilden ut. Jag hade till och med skrivit ner den, vilket kändes lite fånigt på något sätt. Men idag är målbilder allt annat än fånigt för mig. Tanken på mig och S och lilla knyttet, hemma i tryggheten, tog mig lugnt genom förlossningen. Det och en otroligt fokuserad andning!

Nu försöker jag använda samma kraft för att nå målet Våren. Lite naivt, kanske ni tänker, för det är ju ingen idé att ha en målbild som man själv överhuvudtaget inte kan påverka. Visst, så är det. Det kanske rent av är dumt eftersom det får mig att längta efter något som jag inte kan påverka, men som påverkar mig i allra högsta grad, och genom att fokusera så mycket på framtiden kanske jag missar nuet. Eller så kanske jag blir så otroligt besviken varje morgon när jag vaknar och det är många minusgrader ute. Ja, mycket troligt. Men jag ger inte upp min dröm om våren! Och jag kan ju säga så här: på ett sätt är det en helt genialisk målbild för jag kan vara bombsäker på att jag kommer nå målet. Det har ju hittills aldrig hänt att det inte har blivit vår, någonsin menar jag. Trots snö på Valborg (- 92) så blev det ta mig tusan vår det året också.

 

Sportlov, typ

Ja, någon form av sportlov kan man väl säga har tagit sin början idag. Jag är inte ledig eftersom det är min företagsdag, som idag består av att tillverka inbjudningskort till en 70-års middag, men eftersom det är sportlov i Uppsala den här veckan så är jag med på det på ett hörn. Typ. Måndag och tisdag jobbade jag på skolan, men där är det en helt annan värld utan elever! Först tänker man att det nog är en bättre värld utan elever (man hinner sitta ner och fika, planera för mer än bara några dagar i taget, prata strunt och allvar med sina kollegor, njuta av tystnaden och man hinner gå på toaletten mer än bara en gång på en dag - icke att förringa!) men ganska snart inser man att det är en rätt tråkig värld utan elever. Blir ju också lite knasigt att vara lärare men aldrig ha några lektioner...

I alla fall, jag är nuförtiden inte en sån lärare som automatiskt har ledigt alla lov. Många fristående skolor har vanliga semesteravtal för sina lärare, vilket innebär att jag jobbar 40 timmar i veckan i stället för 45, och har fem veckors semester att ta ut när det passar t.ex. på sportlovet (plus nio arbetsfria dagar som kompensation för utvecklingssamtal, föräldramöten m.m.) i stället för ledigt under alla skollov, typ tio veckor. Många tycker att detta är högst uppseendeväckande, men allvarligt - vem blir lärare för att få ledigt på loven? Har man det som orsak blir man nog inte långlivad i branschen. När allt kommer omkring ska man ju ändå jobba typ 40 veckor/år...

Nu var det inte meningen att det här skulle bli ett långt inlägg om arbetstidsavtal, jag ville enbart säga att jag idag har någon sorts mental uppstart för "sportlovet" som för min och F:s del börjar imorgon. Då bär det av till tekniska museet. (F:s val. Han var uppenbarligen inte lika lockad av mitt alternativ: shopping.)

 

 

För någon vecka sen blev jag allmänt irriterad på allt "roddigt" som stod i Stringhyllan. Jag rensade bort och bytte ut eftersom längtan efter "ljust och fräscht" var så stor. Här är resultatet: mindre antal saker och de som är där är företrädesvis vita och några lite svarta.

Vit revolution?

Den lilla cykelturen från jobbet till hemmet på en kvart är i vanliga fall helt perfekt för att göra sig av med vissa jobbaggressioner och byta till trevligare fritidstankar. De allra flesta dagar räcker det med en kvart för att släppa jobbet. Vissa värre dagar kan det sitta i ända till läggdags... Som tur är har jag inte så många såna dagar.

Idag lämnade jag jobbet med ett gott humör - mötet tog inte så lång tid, det fanns perfekt mogna bananer (lite gröna, mest gula och absolut inget brunt på!) i personalrummet och det var ljust ute fastän klockan var närmare halv fem. Men oj vad arg jag blev efter bara några meter på cykeln! Ingen verkade ha bemödat sig med att ta ut sin lilla plogtraktor, utan vägar och cykelbanor var som ett snömoddkaos! Höll på att trilla av fyra gånger och fick tillslut inse att det bara var att kliva av cykeln och leda den. Gick väl bra det med, men jag undrar fortfarande var plogbilarna tagit vägen. Har varken hört eller sett till någon på hela kvällen... Någon traktormässa jag har missat?

Nu tänker vi inte mer på det! Men för att göra en snygg övergång så kan jag säga så här: snön är ju vit och just nu tänker jag mycket vitt här hemma. Det hela började med det nya året (ni vet, rensa ut och bort) men sen har det liksom eskalerat. Förra veckan arbetade jag upp en ordentlig irritation på alla keramikvaser i allsköns färger och former som står lite här och var (mest i String-hyllan). Kändes överbelamrat och stökigt. Bort med dem! Sen irriterade jag mig en aning på kuddarna i soffan som kändes alldeles för bjärta. Började leta på nätet efter snygga, grafiska svart-vita kuddar (mest vita). När jag sen skulle inhandla lite nya blommor till hemmet ratade jag de färglada tulpanerna och kom hem med tjugo stycken vita. Ett litet infall eller en helt ny inredningsstil? Vad vet jag.

 

 

Vita hyacinter i bakgrunden och blåa pärlhyacinter i förgrunden. Hittade verkligen inga vita och försökte att inte panika över det. Gick ganska bra. 

Ingen friskus direkt...

Ute blåser det halv kuling, det är fem plusgrader och solen lyckas ibland klämma sig emellan de gråa molnen. Jag gick fram till brevlådan och tillbaka (en promenad på sammanlagt 200 meter) för att få lite frisk luft. Jag är verkligen ingen friluftsmänniska, långt ifrån, vägrar vara så där käck och gå ut i skogen med termos på hösten eller åka skidor på vintern flera mil, men jag går gärna ut en stund bara för att kunna njuta extra mycket av att vara inne sen :-)

Efter min "långpromenad" blev den här hörnan i soffan mitt tillhåll! Som sällskap en kopp te och en hög inredningstidningar...

 

 

Festliga november!

Den färgglada hösten är förbi. Nu har träden knappt några löv kvar och de som fortfarande håller sig fast trots höstens friska vindar, har en intetsägande brun färg. November brukar många ha som sin värsta månad: allt är bara grått och en enda lång väntan på december, advent och jul. Jag tyckte nog så också förut. Men så var vi lite smarta, S och jag: Vi såg till att gifta oss i november! Det året blev november den festligaste månaden och nu, åren efter har vi alltid vår bröllopsdag att fira. Sen blev det också så att F föddes i november så då har vi hans födelsedag att fira. I och med F:s födelse blev vi föräldrar (nähä?) och då kan vi även fira Fars dag i november. Plus att S, som har rötter i Skåne, gärna vill fira Mårten Gås också, och jag tycker ju att allt som kan firas ska firas. Men vi skippar gåsen och svartsoppan - det passar liksom inte riktigt för vegetarianer. Hos oss är november en riktigt festlig månad! (Men jag tycker ändå bättre om december. Inget slår julen, så är det bara).

Höstlövsrullning

Idag när jag cyklade hem från jobbet svischade jag förbi ett antal små gräsplättar fyllda med härligt gula lönnlöv. Till slut var jag tvungen att stanna och bara njuta en stund. Kasta mig ner i höstlövshavet, rulla runt lite, få några fuktiga löv innanför jackan, kasta upp en famn av allt det gula och bara låta det segla ner över mig. Tänkte jag att jag skulle göra. Men var alldeles för självmedveten för att göra. Inte hade jag F med mig heller så jag kunde låta honom vara mitt alibi till höstlövsrullningen. När man är tillsammans med barn släpper lite av hämningarna. Man gör det ju för barnens skull.  Yeah right.

Ärligt införskaffade plommon

Å en sån härlig höstdag det har varit idag! Eller kanske snarare en sensommardag, för det är ju liksom inte röda löv och hela baletten riktigt än. Vi satt ute i Botaniska trädgården och åt lunch på café Victoria. Min familj var på besök och brorsan fick sätta sig i skuggan efter ett tag för det blev så varmt!

Här hemma finns det små höstföraningar. Lite röda bär som jag inte vet namnet på, och plommon som påminner mig starkt om kalla fingrar som pallade plommon på höstkvällarna när man var sådär elva år. Själva pallandet var egentligen lite för påfrestande för mina nerver, jag var nog mest med för den sociala grejen. Det var ju fråga chans-tider! Även det rätt påfrestande för nerverna faktiskt...

Ska inte rönnbär vara röda?

I hela mitt liva har jag bara sett rönnbär i olika röda toner. I början när de är helt omogna är de lite mer ljusröda, nästan åt det orangea hållet, för att sen bli intensivt röda. Men när jag flyttade hit till Ekeby så har jag upptäckt ett träd med liksom nästan aprikosa rönnbär! Och nej, de blir inte intensivt röda senare, de blir möjligtvis ljusorangea. I början när de är helt omogna är de vita. Och fantastiskt snygga!